En stor fördel med den ökade användningen av sociala medier är att den ger forskarna en hel del bra underlag för studier i mänskliga beteenden. I tidningen ”Scientific American Mind” (March/April 2012) kan man läsa en notis om en studie som har visat att människor tenderar att vara gladare på morgonen och mer trumpna senare på dagen, i motsats till vad man skulle kunna tro. Undersökningen är baserad på en halv miljard Twitter-meddelanden från över hela världen (alltså är den emotionella dygnsrytmen gällande över kulturer). Detta mönster kan ses även under helgen då det fördröjs med två timmar (detta bekräftas via tweets från Förenade Arabemiraten där arbetsveckan är söndag-torsdag).

Relaterat till träning, hur kan detta fenomen utnyttjas? Presterar man bättre när man är glad och uppåt och är det därför bättre att träna på morgonen? Eller är det bättre att träna senare på dagen för att på så sätt hålla sig mer uppåt under hela dagen, till följd av endorfinerna (”glädjehormoner”) som skapas under träning? Presterar man sämre när man är mer trumpen eller kan det istället vara en sporre och träningen blir ett utlopp för att få ut småaggressioner och därmed blir passen bättre? Jag tror inte det finns ett universellt svar, utan det gäller att hitta det som passar bäst för en själv… som med mycket annat!

Enligt studien så stämmer inte riktigt denna bild. Hm… är majoriteten av alla människor verkligen gladare på morgonen??

Min fina teamis Martina Hänninen (Team Forever Fit by Better Bodies så klart) är så himla duktig på fitnessrecept! Följande recept måste jag testa:

200 g äggvita –vispas fluffigt med lite salt

60 g Ultimate Nutrition protein vanilj

Lite stevia

Lite mandelessens (smaksätt efter behag)

In i ugnen 150 grader ca 25 min

Per sats: 78 g protein, 6 g kolhydrater, 4 g fett

För fler recept kolla in Martinas blogg: http://www.fitnesscross.se/blog/MartinaHn/Recept

Mitt söndagsmellanmål: vispad äggvita blandat med proteinpulver. Mums! Perfekt efter helgens matsynder…

Vad är det mest optimala, att ha en träningspartner eller att träna ensam (vid styrketräning)? Det beror så klart på en mängd olika faktorer, det är både situationsberoende och individuellt. Hade jag svarat på frågan för några år sedan så hade jag sagt att det är bättre att ha en bra träningspartner än att träna ensam men idag tycker jag det finns många fördelar med båda alternativen. Under ca 14 år hade jag en träningspartner som jag tränade med i stort sett varje träningspass och jag hade då svårt att se hur jag någonsin skulle kunna få till lika bra träning på egen hand. Jag var beroende av att ha någon att diskutera och analysera träningspassen med, någon som peppade mig och som jag kunde peppa, någon som såg min utveckling och kunde komma med feedback (och som jag kunde ge dito tillbaka), någon som gav mig inspiration när min motivation var låg (och som jag kunde ge inspiration) osv. Självklart var ”någon” inte vem som helst utan en person som jag synkade så otroligt bra med och som kände mig utan och innan efter många många träningstimmar tillsammans. Det kändes som en stor förlust för mig när vi slutade träna tillsammans och det tog ganska lång tid för mig att anpassa mig till ett mer självständigt förhållningssätt när det gällde träningen. Idag är jag inte beroende av en träningspartner på det sättet längre. Detta betyder dock inte att jag varit utan suveräna träningspartners efter det! Tvärtom! Alla jag har tränat med har givit mig energi, inspiration mm på olika sätt. :) På senare tid tränar jag dock oftast på egen hand och jag måste säga att jag verkligen kommit in i det och tycker att det fungerar riktigt bra.

Nedan följer några fördelar med att träna med/utan träningspartner, ur min synvinkel (naturligtvis gäller inte dessa i alla situationer och det beror på vem jag tränar med):

Med: Peppa varandra, ifrågasättande av utförande och övningsval (oavsett om personen är mer erfaren eller inte), passning, naturligt att träningen blir mer varierad, större sannolikhet att man kör nya övningar eller övningar man inte kört på ett tag, trevligare än att träna själv…

Utan: Kortare vila leder till intensivare pass, lättare att behålla fokus då man bara har sig själv att hålla koll på, frihet gällande tider och övningar, man kan ha musik i hörlurarna och verkligen bli ett med träningen…

Slutsats: Båda alternativen är bra, så varför inte alternera!?

Om två veckor har jag förmånen att få träna med min underbara bror! :) Jag uppskattar passen med honom grymt mycket!

Känner att det är dags för en liten uppdatering om hur det går med min träning och kost…

Träningen flyter på bra. Inga skador (jag är lyckligt lottad på detta område då jag egentligen aldrig haft någon riktig skada…ja, förutom i augusti förra året då jag höll på att bli av med ena fingertoppen genom att i en trasig träningsmaskin få ett helt viktmagasin på fingret… de lyckades dock sy fast min sargade fingertopp och till min förvåning ser det ut som ett normalt finger idag). Jag tränar i stort efter upplägget jag presenterat här på bloggen tidigare http://carolinewigert.shapemeup.se/2012/01/13/nytt-traningsschema/ förutom att jag inte har tränat bröst och armar varje vecka (har ibland bytt ut detta mot ytterligare ett ”bonuspass” för en prioriterad muskelgrupp; rygg, axlar eller ben). Jag vill ändra förhållandet mellan axlar och armar, axlarna ska vara dominerande gentemot armarna, och mycket bröstmuskler är inget jag strävar mot i dagsläget. Och som jag skrivit tidigare, volymen på vaderna är nästan i överkant i förhållande till benen så dessa kommer jag bara köra lite lätt närmare tävling för att få till hårdheten.

Jag sköter kosten någorlunda och för mig betyder det att jag håller proteinnivån hög, äter godis och annat onyttigt enbart på lördagar (och ev fredagar eller om det är något speciellt tillfälle) och inte äter för mycket (jag gillar mat och fick jag välja fritt så skulle jag äta mycket mer än min kropp behöver). Påsken var dock en disaster för formen (men i övrigt var den underbar )… jag lyckades gå upp 3 kg och har sedan dess bara gått ner 1,5 kg av dessa. Men det gör inte så mycket, dock är det bra att inte ha för många kilon att ta bort inför tävlingen senare i år.

Min nedräkning till dietstart har börjat. Har tänkt starta den i början av augusti, så det är lite drygt 3 månader kvar. Känslan inför dieten är lite blandad… jag längtar eftersom det känns som att resan mot tävling startar då samtidigt som jag fasar lite då jag vet hur jobbigt det kan vara vissa dagar och den mentala berg- och dalbanan man går igenom kan vara väldigt påfrestande. Men det är otroligt tillfredsställande och kul att arbeta mot ett bestämt mål. Helene-Ice Ahlson kommer lägga upp min kost och förbränningsträning samt hålla koll på formen från dietstart fram till tävlingen, Luciapokalen Bodyfitness den 8:e dec. Jag tycker det är skönt att lämna över den biten till någon annan. Då är det bara att köra på och jag slipper vela och fundera över om jag ska äta mindre/mer/annorlunda, öka/minska förbränningsträningen osv (man blir lätt ”blind” av att se sin egen kropp varje dag). Självklart är det ett samarbete men det är inte jag som bestämmer.

Nä, nu är det time to hit the gym!

April = heta t-shirts är månadsfokus hos Better Bodies!

Den positiva psykologin som introducerades vid millenniumskiftet innefattar vetenskapen bakom personlighetsdrag som gör det möjligt för individer och samhällen att utvecklas och växa.  Forskarna inom denna gren menar att människor mår som bäst av ett liv bestående av engagemang, mening, positiva relationer och prestationer.

I ”Modern Psykologi” april 2012 finns en intressant artikel inom den positiva psykologin som handlar om dygdernas återkomst. Det ansågs en gång i tiden, i det antika Grekland, att en individs personliga utveckling är beroende av att man tillägnar sig en uppsättning goda vanor och att dessa ska leda till de bästa valen i livet. De klassiska dygderna kan ses i perspektivet goda personliga egenskaper som påverkar både välbefinnande och prestation (beskrivs i boken ”Character strengths and virtues” av Martin Seligman (en av positiva psykologins grundare) och Christopher Peterson):

Vishet – kognitiv styrka som tar sig uttryck i t ex kreativitet, nyfikenhet och självständigt tänkande.

Tapperhet – avspeglas i uthållighet, ärlighet och mod.

Humanitet – visar sig i kärlek och vänlighet.

Rättrådighet – uppnås genom att leva efter välgrundade moraliska principer.

Återhållsamhet – framträder i egenskaper som självdisciplin, måttlighet och ödmjukhet.

Transcendens – förmågan att känna tillhörighet till någonting större än sig själv, kan manifesteras i förundran inför skönhet, hoppfullhet och tro (inte nödvändigtvis i religiös mening).

Det har visat sig att personer som i vardagslivet försöker dra nytta av sina personliga positiva egenskaper (som man uppnår dygder via) upplever såväl emotionella som kognitiva vinster. De känner mer flow, upplever större mening i tillvaron, är säkrare på sig själva och har större framgång i att uppnå sina mål.

Ingen människa är perfekt och det kanske vore något tråkigt att aldrig kliva över en liten oskyldig gräns emellanåt; att dricka ett extra glas vin, äta för mycket av den goda efterrätten, skälla ut idioten som knuffade dig för att komma före i kön, hoppa över den inplanerade träningen för att göra något som för dagen verkar roligare (dock inte så ofta… haha…). Men överlag tror jag på att odla sina positiva egenskaper och reflektera över hur man är som person. Jag tror det finns mycket att vinna på det och de ovannämnda karaktärsdragen tror jag kan vara en relevant måttstock. Mer positivitet i livet är vägen (men naturligtvis inte utan logiskt och kritiskt tänkande)!

Horse Power har beställts och är på väg hem till mig! Lite extra hästkrafter kan vara bra ibland!